När vi svängde in på infarten hemma i lördags efter att lämnat Uppsala, påminde min fru mig om att jag inte varit hemma på nästan 2 veckor. Jag kände inte att jag varit iväg så mycket ändå, men efter att tittat i min loggbok (excelark med sjukhusnätter och inskrivningsdagar på sjukhus) såg jag att de sista 30 dagarna fram till i lördags har jag bara sovit hemma i 3 nätter. Lex har sovit 7 nätter hemma eftersom han inte var med på vår resa till Piteå.

Att vara så lite hemma gör att hemmet känns främmande. Natten till söndag vaknade jag flera gånger av att jag inte visste var jag var någonstans (ungefär på samma sätt som man gör när man bor mycket på olika hotell, man vaknar upp och undra i vilken stad/land och vilket hotell man är i). Jag letade också hela tiden efter Lex. På sjukhuset så sov vi alltid tillsammans i sjukhus sängen, så jag visste alltid att han låg bredvid min vänster sida och inte hade mycket utrymme att röra sig. Hemma så kunde han krypa runt och jag fick leta upp honom när han gnällde på natten för att få mat. Det känns märkligt att man kan glömma bort sitt hem så fort.

Tur att Lex känner sig hemma snabbt.