Senaste provtagningen samt att sätta nålen i porten igår gick jättebra på Ryhov. Lex var lugn, glad och märkte knappt nålen eftersom han var upptagen med att babbla på om sina bilar.

Igår var det alltså dags för första metotrexate i ryggen för Underhåll 2. Lex fastade och sövdes utan problem och jag mötte honom senare på uppvaket där han låg och sov(som vanligt lutandes).

Lex vaknade efter ungefär 45 minuter och var supergroggy. Direkt kom sköterskan och sade att vi skulle gå därifrån och sätta oss i väntrummet. Konstigt tyckte jag, eftersom han brukar få ligga kvar och vakna till ordentligt, men vi gick ut och satte oss. Lex var fortsatt groggy och var knappt medveten, så jag kände mig definitivt inte trygg med att sitta i ett väntrum, utan personal tillgänglig. Jag sade därför till personalen att Lex och jag går upp till avdelningen istället vilket de gav klartecken till.

Uppe på avdelningen blev de förvånade att vi kom upp så fort (och dessutom utan förvarning) och blev inte glada när jag berättade varför. De skulle prata med narkosavdelningen så förhoppningsvis blir det bättre uppvaknande nästa gång.

Jag är inte en person som gnäller och ställer krav högljutt vanligtvis. Jag tycker inte om att gnälla i en blogg heller. Men när det gäller min sons vård, som jag tycker har blivit lidande i flera fall, på Ryhov den korta tid som han behandlats där hittills, så är det omöjligt att inte säga ifrån. Det har hänt flera andra saker som mest påverkar mig som anhörig som jag inte ens tagit upp här i bloggen eller med personalen, just för att det är småsaker som inte direkt påverkar Lex. Dessutom har vi (förhoppningsvis) kort behandlingstid kvar, annars hade vi övervägt att fortsätta behandlingen på Usö i Örebro, vilket har erbjudits.

Nåväl, efter en lång dag med irritation på sjukhus är det skönt att komma hem till detta: