I lördags var det exakt två år sedan den där ödesdigra natten på akuten i Örebro, där vi fick beskedet att Lex hade en allvarlig sjukdom i blodet. Tidigt på morgonen skickades han iväg själv i ambulansen med ilfart till Uppsala och det är mitt starkaste minne från det dygnet. Den panik och rädsla jag kände då hoppas jag att jag aldrig får uppleva igen.

När vi fick höra att Lex behandling skulle ta 2,5 år kändes det oerhört tungt och att det var en evighet. Nu, 2 år senare, känns det som att vi knäppt med fingrarna och tiden bara flugit sin kos. Jag brukar säga det till de föräldrar som vi träffar vars barn precis börjat sin behandling, att tiden, trots allt det jobbiga, går extremt fort och att det någon gång tar slut.