I tisdags var vi och hälsade på samt tog blodprov på Ryhov. Vi har varit vana vid att ta blodprov varje vecka på dagavdelningen på Usö sen mer än ett år tillbaka och där brukar vi vara inne och ute på 5 kanske max 10 minuter. Så vi hade vissa förväntningar på att det skulle vara lika smidigt på Ryhov.

Icke. Efter 1,5 h hade vi fortfarande inte tagit prov eller träffat läkaren. Min biljett till bilen gick ut och Lex började bli hungrig eftersom det var lunchtid sedan länge. Vi stod dock ut och ytterligare 1,5 h senare kunde vi komma därifrån, trötta och hungriga.

På eftermiddagen ringde sjuksystern från dagavdelningen och sade att trombocyterna "aggregerat" i provröret och därmed kunde Lex prov inte användas (eftersom trombocyterna klumpat ihop sig). Vi var alltså tvungna att åka tillbaka till Ryhov dagen efter för att ta ett nytt prov, ett specialprov som skulle gå snabbare enligt sjuksystern.

Ok. Det går väl bra tänkte jag så Lex och jag åkte in till Ryhov igår igen. Denna gång fick vi vänta "bara" en halvtimme och det visade sig att det var två sjuksystrar från labbet som skulle ta provet. De hälsade knappt och verkade väldigt ovana vid barn. Här började Lex bli orolig så jag fick hålla fast honom när sticket i fingret närmade sig. Tyvärr var personen som stack, väldigt oaktsam och släppte Lex hand efter sticket så blodet flög överallt. Dessutom skulle hon suga upp blodet i ett rör som såg ut som en lång nål. Vid det här laget gallskrek Lex så det hördes över hela avdelningen, samt svettades och grät. Till slut, efter mycket om och men, var provet klart och Lex och jag sprang i princip därifrån. Lex slutade inte gråta förrän vi kommit ut ur byggnaden och det är en ganska lång väg ut. Jag var själv helt svettig efter att ha hållit fast Lex samt burit honom, dessutom gråtfärdig pga det han varit med om. För ett j-kla blodprov.

Idag ringde sjuksystern och bad om ursäkt för gårdagen. Hon lovade att det alltid skulle vara samma personal hädanefter som tar Lex prover och att det var olyckligt att personalen från labbet var så ovana vid prover på barn. Detta var ju extra olyckligt med tanke på att Ryhov är ju en helt ny miljö med nya personer för både mig och Lex. Jag höll med henne och vi pratade även om mina förväntningar och erfarenheter från Usö. Det är fler saker som jag irriterar mig på, men det tar vi en annan gång.

Efter samtalet känns det bättre, men jag är fortfarande orolig inför framtida stick i fingret. Lex kommer definitivt inte ha glömt gårdagen till nästa veckas prov och det kommer bli extremt jobbigt och påfrestande att eventuellt behöva tampas med detta varje gång framöver.
Sådana här "extraprov"kommer det absolut inte bli fler gånger, om det inte är nödläge förstås. Det går jag inte med på.

Ingen bra start på Ryhov mao. Plötsligt saknar vi Usö!